Länge sedan No see – BULIMIA STORY TIME

Jag känner för att skriva av mig idag, om min äckligaste, hemskaste och vidrigaste erfarenhet i livet någonsin. Min bulimi nervosa jag led av i 7 hela år. Jag har varit lite halvt ledsen det senaste dagarna och jag vet inte riktigt vad det beror på, men nu känner jag mig stark och jag vill dela detta med er.

Det började med att jag inte kände mig älskad, har jag insätt nu. Min mamma har varit sjuk under hela mitt liv i en sjukdom jag aldrig förstått mig på, men nu på senare dagar har jag insätt och accepterat. Det som har hänt har hänt, och det som är gjort, är gjort. Min mamma kommer aldrig att älska mig, eller inte visa det iallafall. Men idag är jag okej med det. Jag lovar.

Jag minns en helt vanlig skoldag i 8an, en av mina vänner kommenterade min kropp  ”OJ det ser ut som att du gått ner fett mycket i vikt”. Och det var ingen positiv kommentar minns jag, utan en jävligt nego en. Men jag blev ändå glad att någon såg mig. För hemma var jag typ osynlig och det var jämt bråk och skrik. Allt handlade om mamma, min sjuka mamma. Och min pappa som jämt skulle trösta och hjälpa henne på alla sätt.

Jag hade kollat in alla smala fina tjejer på internet, och googlat i flera flera timmar. Där stod det ”är man smal, så är man fin. Och är man fin så är man lycklig, och först då kan du bli älskad.” Och det väl ändå allt det jag ville vara. Så jag började äta mindre, och mindre. Och så kom det EN dag. BAM! Jag åt ALLT, ostbågar, mackor, kakor, pasta. Allt vi hade hemma. Och vilken skön känsla det var. Där och då. Äta, äta, äta. Inte tänka, bara äta.

Jag hade läst på internet att man max fick äta under 1 timme. Sedan måste du spy. Annars kommer maten åka för långt ner i kroppen och.. ingen kommer älska mig för jag kommer inte att bli smal. FYFAN! Så jag lärde mig att spy. För jag ville väl ändå bli älskad.

Från och med den dagen var jag fast. Jag älskade tanken på att vara så jävla smal som möjligt, bara skinn och ben. Precis som på bilderna jag hade googlat fram.

När jag gick i skolan så hade jag en rutin. Vakna, dricka vatten. *Inte äta, du får INTE äta*. När lunchen kom var jag aldrig hungrig. Ni fattar ju, jag var så jävla hungrig så det var sjukt. Men inför de jag hängde med i skolan, när jag väl gjorde det, var jag aldrig hungrig. Ibland satt jag bara med i matsalen, och ibland smet jag iväg från skolan på rasten för att slippa. Slippa umgås med folk tror jag. Jag var så sjukt blyg och hade konstant ångest. Ibland fick jag även panikattacker, vilket var fruktansvärt.

Vissa raster brukade jag gå till Stigs Café och köpa med mig mat och äta det på mammas tandläkarpraktik som låg precis i närheten, spy på mammas toalett och sedan skynda iväg till någon viktig frisörlektion i skolan. Tvätta händerna 21 gånger med tvål, borta tänderna och torka tårarna som blir när man spyr. Allt jag ville var att äta och det var allt jag kunde tänka på när jag stod där på lektionen och kammade någon modelldockas långa plasthår.

Efter skolan gick jag alltid till Hemköp, ibland Eko om dom hade extrapris på godis och köpte på mig en massa ”hetsmat” inför kvällens hets som jag kallade det. Det var min rutin. Skola, äta-spy, skola, äta-spy, äta-spy.

Jag köpte mat för 4-5000kr i månaden och åt upp minst 4 smörpaket i veckan och nej det är inget skämt. Mina föräldrar var helt galna på mig hur jag kunde äta upp all deras mat och ändå vara så smal. ”Jag har bra ämnesomsättning, idiot”. Jag FATTAR INTE hur man inte kan fatta? Tror att dom inte ville inse. Ingen aning än idag faktiskt. Gud vad jag och pappa hade diskussioner om det jävla smöret hela tiden, långa och intensiva diskussioner. Jag skulle minsann få börja köpa mitt eget smör om jag inte drog ner på mitt ständiga mackätande. Dag som natt käkade jag mackor och spydde. Jag tror att vi löste problemet så att pappa köpte 2 smörpaket och jag fick själv köpa 2 paket. PROBLEM SOLVED! 

Här är jag idag. Frisk och så jävla nöjd och tacksam för att jag efter alla dessa bortkastade år är fri! Mat är inte ett beroende och jag lever inte för att äta och spy. Jag älskar fortfarande mat mer än allt, men jag kan kontrollera det och jag har lärt mig lyssna på min kropp när den är mätt eller hungrig. Jag kom ur skiten efter 7 år med lite ärr här och var på kroppen, men vafan gör det? I DON’T GIVE A FUCK. Vissa av ärren minns jag när jag gjorde och specifika händelser kopplade till just det ärret, men det gör mig så jävla stolt och glad att jag har tagit mig ur detta och överlevt kuppen. JAG VANN! Peace out.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras